Lex Orwell
Idag beslutas det troligen om att vi ska bidra till de 500 miljoner som krävs för den superdator som gör det möjligt att skicka lite het info om vissa av oss till USA. Svart dag. Vit skjorta.
Tänd eldarna
Tänd eldarna
något...inget
Jungman Merén lutade sig över relingen och tittade ner mot det alggula vattnet. Det var som att hela havet hade slagit ut i en äcklig blomning, liv kunde omöjligt frodas i det där. Han hoppades att vattnet hemma på Djurö inte var lika sörjigt som här. Snart skulle han ha sommarledigt i fyra veckor och han ville gärna kunna bada nere vid havet ute vid sina föräldrars landställe.
Han suckade och förde med kikaren åter blicken över horisonten, från fören och akterut. Ingenting. Det hade inte hänt någonting på snart en hel vecka. De hade drivit runt här utanför Kaliningrad i sex dagar utan att ha sett annat än rostiga fiskebåtar. Var det för det här som han gjorde tjänstgöring? Vid mönstringen och senare under utbildningen hade han lovats ryska militärövningar och spektakulära örlogsfartyg. När de var ute förra månaden hade de sett en liten rysk patrullbåt - inte större än en svensk polisbåt - som kom dem till mötes när de anlände till området. Ryssarna hade försökte ljussignalera med deras fartyg, men när Jungman precis hade slitit fram signallampan fick han veta att man inte signalerade med utländska fartyg. Sedan hade det varit över, den enda händelsen värd att komma ihåg på en hel tvåveckorsperiod. Kanske borde han säga upp sig likt några av hans kompisar redan hade gjort.
Meréns trötta blick fastnade på något och han väcktes ur sina tankegågnar. En skugga, en stort svart skugga. Vad var nu detta. Han ställde in kikaren för att få bättre fokus, men det ville sig inte riktigt. Det spelade ingen roll, det här var verkligen något.
Den svarta skuggan tornade upp sig vid horisonten. Det här var något större än allt det som tidigare hade skådats under den gågna veckan. Jungman öppnade trädörren in till bryggan.
- Sekonden, fartyg babord nittio. Det är enormt, det måste vara en jagare.
- Låt oss se vad det är då, ge hit den där.
Jungman gav sin kikare till sitt befäl och följde honom ut på babords bryggvinge. Han satte högerhanden som skärm över ögonen och kisade bort mot horisonten där skeppssiluetten nu var synlig för blotta ögat.
- Jungman är slarvig märker jag. Visst vet han väl att vatten förångas när det är så här varmt och att diset vid horisonten får ljuset att spela hans ögon ett spratt?
- Men det är så stort, det måste vara stort.
Befälet gav åter kikaren till jungman som riktade den mot skuggan. Konturerna var fortfarande suddiga och det verkade fortfarande vara väldigt stort. Men ur diset lösgjorde sig en snedställd balk ut från aktern på skeppet. Det var ingen jagare, det var en fiskarbåt. En rostig, polsk fiskarbåt.
Sekond Barrefeldt skrockade bakom jungmans rygg.
- I sådan här hetta, Jungman, kan man aldrig lita på sina ögon.
- Vad ska man då lita på?
Det kom inget svar.
Han suckade och förde med kikaren åter blicken över horisonten, från fören och akterut. Ingenting. Det hade inte hänt någonting på snart en hel vecka. De hade drivit runt här utanför Kaliningrad i sex dagar utan att ha sett annat än rostiga fiskebåtar. Var det för det här som han gjorde tjänstgöring? Vid mönstringen och senare under utbildningen hade han lovats ryska militärövningar och spektakulära örlogsfartyg. När de var ute förra månaden hade de sett en liten rysk patrullbåt - inte större än en svensk polisbåt - som kom dem till mötes när de anlände till området. Ryssarna hade försökte ljussignalera med deras fartyg, men när Jungman precis hade slitit fram signallampan fick han veta att man inte signalerade med utländska fartyg. Sedan hade det varit över, den enda händelsen värd att komma ihåg på en hel tvåveckorsperiod. Kanske borde han säga upp sig likt några av hans kompisar redan hade gjort.
Meréns trötta blick fastnade på något och han väcktes ur sina tankegågnar. En skugga, en stort svart skugga. Vad var nu detta. Han ställde in kikaren för att få bättre fokus, men det ville sig inte riktigt. Det spelade ingen roll, det här var verkligen något.
Den svarta skuggan tornade upp sig vid horisonten. Det här var något större än allt det som tidigare hade skådats under den gågna veckan. Jungman öppnade trädörren in till bryggan.
- Sekonden, fartyg babord nittio. Det är enormt, det måste vara en jagare.
- Låt oss se vad det är då, ge hit den där.
Jungman gav sin kikare till sitt befäl och följde honom ut på babords bryggvinge. Han satte högerhanden som skärm över ögonen och kisade bort mot horisonten där skeppssiluetten nu var synlig för blotta ögat.
- Jungman är slarvig märker jag. Visst vet han väl att vatten förångas när det är så här varmt och att diset vid horisonten får ljuset att spela hans ögon ett spratt?
- Men det är så stort, det måste vara stort.
Befälet gav åter kikaren till jungman som riktade den mot skuggan. Konturerna var fortfarande suddiga och det verkade fortfarande vara väldigt stort. Men ur diset lösgjorde sig en snedställd balk ut från aktern på skeppet. Det var ingen jagare, det var en fiskarbåt. En rostig, polsk fiskarbåt.
Sekond Barrefeldt skrockade bakom jungmans rygg.
- I sådan här hetta, Jungman, kan man aldrig lita på sina ögon.
- Vad ska man då lita på?
Det kom inget svar.