Droolin' Julius

Natten till igår låg jag och läste klart Hohaj av Elisabeth Rynell. Ironiskt nog var jag så fast i boken att jag läste så länge att jag morgonen därpå mådde illa av trötthet och inte kunde gå till skolan för att diskutera boken. Slutet var väldigt spännande, eller rättare sagt, det var oundvikligt. Det var ett sådant slut som man visste var tvunget att komma. Jag ska inte avslöja slutet dock.

Boken har två delar. I den enna får man följa undflyende Aron och den kuvade Inna, båda boendes i området Hohaj men ändå på ganska långt håll ifrån varandra. Aron kommer från ett annat land och har vandrat upp till Hohaj i Lappland där han får bo hos Helga och Salomon, han hjälper dem med trädaverkning och med att passa byns hästar om somrarna. Under den första sommaren möter han som hastigast Inna när hon smyger på honom i skogen. Hon har knappt varit borta från sin gård där hon bor ensam med sin far, Knövel, som förgriper sig på henne. De två finner varandra i sin utsatthet och blir något slags par. Om vintrarna kan de inte ses, avståndet är för stort och snötäckt samtidigt som Knövel bli sängliggande och måste tas om hand.
   Den andra delen är berättat ur jag-perspektiv, utspelar sig ett antal år senare och handlar om en kvinna som förlorar sin make. Hon lämnar bort sina barn och försvinner ut i markerna. Där hamnar hon till slut i huset där Inna bodde. Drivet i den här bihistorien är inte lika bra som i det berättade huvudspåret om Aron och Inna. Det blir intressant då vissa detaljer om den ena historien kommer fram i den andra. Samtidigt tycker jag nog att den egentliga historien, den om A och I, kunde ha fått stå för sig själv. Den är verkligen fin och kommer att stanna kvar ett bra tag i huvudet.
   Ikväll ska jag på författarsamtal på folkuniversitetet och lyssna på Rynell, det ska bli väldigt intressant. Kanske tar hon upp just varför hon skrev den på det tudelade viset.

Läs även andra bloggares åsikter om Hohaj, Elisabeth Rynell, Författarsamtal