Droolin' Julius

Män som hatar kvinnor alltså. Boken var som jag hade tänkt mig, väldigt spännande(mot slutet var det faktiskt sjukt, sjukt spännande), ganska välskriven men utan att ha något direkt fint och attraktivt språk. En sak som dock stör mig är att Stieg är en gammal gubbe. Missförstå mig inte nu, han är död och var duktig, visst. Men gubbar är alltid gubbar och många av dem har väldigt höga tankar om sig själva. Se på detta:

1. Han använde programmet Notepad(www.ibrium.se)...  (sid. 170, pocket)
2. Hon fastnade inte oväntat för det bästa tänkbara alternativet: den nylanserade Apple PowerBook G4/1.0 GHz i aluminiumchassi med en PowerPc 7451 processor med AltiVec Velocity Engine, 960 Mb Ram och en 60 Gb Hårddisk. (sid. 218)
3. Hon hade en imponerande state of the art PowerBook....(sid. 330)

Jag undrar vad Stieg ville med detta. Boken är fylld av sånt här, engelska termer som jag tror ska visa på någon slags ungdomlighet hos den som säger det, det blir inte så lyckat i min mening. Inte när Blomkvist som är gammal säger det åtminstone. Angående de två första citaten är jag övertygad om att Stieg har googlat(typ) fram all fakta och pejstat in det. Visst, det fyller sitt syfte på så sätt att man förstår att det är en fet dator(citat2), men det känns faktiskt helt orimligt att det skulle vara Stiegs egna ord, det blir lite för mycket fasad på något sätt. Eller?

Filmen var bra och spännande, som vanligt i svensk film blev det larvigt när de svor, men många detaljer var riktigt bra gjorda. Fotosekvensen under barnens dag var precis så skrämmande som jag hade tänkt mig på förhand. Jag kommer helt säkert läsa de två andra böckerna i alla fall, jag vill ju veta hur det ska gå.

Läs även andra bloggares åsikter om Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor, gubbar, skryt, språkbruk

Har efter flera dagars späckat schema äntligen fått tid över och läst ut Jakten mot nollpunkten. Den var verkligen suverän, på sitt sätt. När jag lyssnade på De Geer på folkuniversitetet berättade han att han inte tänkt sig boken som en berättelse som börjar på sidan ett och slutar på sidan trehundrafyrtio. Istället vill han att bokens repetativa utformning ska göra att man kan hoppa in lite var som helst, läsa fram till sista sidan, fortsätta på sidan ett och sedan fram till den sida där man började. Känslan av att vara inne i den cirkeln är påtaglig och känslan som brukar komma över mig vid slutet av en bok - någon slags sorg över att jag inte får läsa mer om just den bokens välrd - är kraftigare än vad jag känt för många andra böcker. Jag tror att jag ändrar mitt omdöme från suverän till genialisk. Inte för språket, det är fint, men inte fantastiskt, men för just hur De Geer har arrangerat alla stycken.

Just i detta nu funderar jag över vad jag ska läsa härnäst. Visserligen håller jag redan på med Män som hatar kvinnor och I väntan på Godot, men jag vill ha någon mer, som jag bara läser utav läslusta. Valet står mellan flera böcker. Dels har jag mina nyinköpta Fiktioner, Till Mervas och Animal Farm. Dessutom har jag Silke, av  Alessandro Baricco, som jag köpte spontant för ett tag sedan, gav bort och nu har fått tillbaka med ett gott omdöme. Samtidigt finns det böcker som jag haft länge som jag vill läsa: Människohamn av Ajvide, någon av Murakamis böcker eller kanske Gomorra av Saviano. Det måste bli någon slags rättvisa har jag tänkt, de böcker som jag haft länge och velat läsa bör väl få förtur i läskön, eller?

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Johan De Geer, Jakten mot nollpunkten, I väntan på Godot, Män som hatar kvinnor, Fiktioner, Till Mervas, Animal Farm, Silke, Murakami, Ajvide, Människohamn, Gomorra, Saviano

Alldeles strax ska jag ner till folkuniversitetet och lyssna på Carl-Johan De Geer prata om sin senaste bok, Jakten mot nollpunkten. Jag har nästan läst ut den, ca hundra sidor kvar. Det har gått rätt långsamt ändå, det är inte direkt en pageturner i den bemärkelsen att jag inte har kunnat lägga boken ifrån mig. Det har snarare varit så att jag har läst ett kapitel eller två lite då och då och sedan varit nöjd med det. Handlingen, om man kan säga att det finns en sådan, är så galen och utflippad så det gör inget om man inte läst på ett tag, man dras direkt in i det.

Om två veckor ska min klass gå och se I väntan på Godot på Stadsteatern. Sjukt peppad på det. Fick manuset igår, i bokform, och ska börja läsa när jag är klar med De Geer. Lite jobbigt är att jag samma kväll, ungefär tre timmar efter att pjäsen börjar, ska se Mono på debaser Slussen. Jag hoppas verkligen att jag hinner och inte missar något av dem, de är också sjukt bra. Ni lyssnar.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Johan De Geer, Mono, I väntan på Godot, Stadsteatern, debaser

Att en bild säger mer än tusen ord har man ju hört, det verkar också som att många använder sig av frasen. På vägen hem från jobbet funderade jag över vad detta innebär för formatet film gentemot en bok. Nu på kvällen har jag googlat fram en del fakta som verkligen inte behöver stämma, men wikipedia får fungera.

I film visas 24 bilder per sekund(varje bild visas dessutom två gånger så man kan säga att det egentligen är 48 bilder per sekund) För att göra det enkelt för mig tog jag en långfilm på två timmar, dvs. 120 minuter. För att få fram antalet bilder för en sådan film multiplicerade jag alltså 24*60*120. Resultatet är 172 800 bilder, eller 345 600 st om jag räknar på att de visas två gånger per bild.
   Varje sådan bild säger alltså mer än 1000 ord. Komiskt. Det betyder att en långfilm på två timmar säger mer än 172 800 000 ord, hundrasjuttiotvå miljoner åttahundratusen ord.
   Jag googlar vidare och finner att det finns många olika bud för vad en sida har för ordantal, och det beror ju verkligen på vilken slags bok det är, storlek på typsnitt, marginaler och så vidare. Men en siffra var 289 ord per sida, den duger lika bra som någon annan. Jag delar hundrasjuttiotvå miljoner åttahundratusen med 289...
   ...och får fram smått hisnande 597 923 sidor text.

Jag undrar om det finns någon författare som kan komma i närheten av det antalet sidor. Om författaren skriver en bok per år i sextio år, där varje bok omfattar 500 sidor, produceras totalt 30 000 sidor. En bit kvar alltså. Sannolikheten att någon skulle skrivit så mycket är nog ändå väldigt låg.

Så till alla som skriver, lägg ner och gör en film istället. Du kommer säga mer än vad nitton författare hinner göra under sina liv...
...eller så kanske det inte är så.

Läs även andra bloggares åsikter om film, bok, författare, budskap

En vän till mig studerar just nu i Singapore. Nyligen gick Låt den rätte komma in upp på bio där(intressant är att Singapore, enligt min vän, är världens biotätaste land - vilket kanske inte är så konstigt då landet bara består av en storstad). Hur beklagligt den än må vara har han nu sett filmen utan att ha läst boken, inte okej. Då hans födelsedag råkar vara i antågande så ser jag ingen annan utväg än att förse honom med boken. Tyvärr har förlaget bytt omslag till ett från filmen, antagligen smart ur försäljningssynpunkt, men ändå inte okej. Det gamla omslaget, som jag har på mitt eget ex, är tio gånger bättre. Nu hoppas jag bara att brevet överlever resan runt halv jorden. Just det, måste bara posta det också.

Lite överaskande, för mig själv alltså, är att jag precis har börjat läsa Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Det blir min första deckarbok på jag vet inte hur lång tid. Eventuellt ska jag se den på bio till helgen och då vill jag i alla fall ha läst den innan. Jag är lite osäker på vad jag kommer tycka, på ett sätt är ju det spännande, men samtidigt är jag orolig över att jag kommer att tycka illa om språket. Men jag ska inte gräva ner mig i det nu på förhand.

Läs även andra bloggares åsikter om Bio, Singapore, Låt den rätte komma in, Bokpost, Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson

Den här boken hittade jag, som jag skrivit en bit ner, hemma hos föräldrarna. Jag vet att filmatiseringen finns inspelad på vhs hos dem också. Efter att ha läst den är jag minst sagt väldigt sugen på att se filmen.

Boken är väldigt kort och berättas från ett jag-perspektiv. Enligt förordet är den ursprungligen tänkt att framföras på scen med en skådespelare som spelar alla roller. Scenanvisningar finns ibland men det är ändå inte ett manus. Den fungerar verkligen hur bra som helst i bokform.
 
Trumpetaren, Tim Tooney, är den som berättar historien om Nittonhundra, världens bästa pianist. Han föds ombord på SS Virginian men lämnas ensam kvar, antagligen för att föräldrarna inte hade råd att ta hand om honom. Han tas om hand av besättningen och särskilt av Danny Boodman, som döper honom till Danny Boodman T.D. Lemon Nittonhundra. Lemon för att han hittades liggande i en låda med texten T.D. Limone. När Danny Boodman, den äldre, dör hotas Nittonhundra att behöva lämna fartyget men går då upp i rök. När fartyget åter är ute till havs finner man honom spelande piano.

Tänkte inte avslöja mer, men den är enormt bra. Det är verkligen en historia som griper tag i mig och Baricco är väldigt skicklig på att få mig fängslad. Språket är fint och avskalat, inga konstigheter alls. Läs den. Har till slut hittat den på adlibris, men bara på engelska. Här.

Läs även andra bloggares åsikter om Alessandro Baricco, Nittonhundra - Legenden om oceanpianisten, Nittonhundra,

Författarsamtalet med Elisabeth Rynell var väldigt bra. Hennes sätt att tänka kring text kunde jag verkligen relatera till, att texten styr var historien hamnar och att det är svårt, och kanske dumt, att planera för mycket i förväg. Jag blev också väldigt sugen på att läsa fler böcker av henne, dels hennes nysläppta och dels några av hennes gamla. Så sugen att jag just beställde Till Mervas som under samtalet verkade extra intressant. I beställning ingår också Animal farm, engelsk version, av George Orwell och Fiktioner av Jorge Luis Borges. Peppade på alla tre.

Har precis börjat läsa Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer. Inte hunnit längre än ett par sidor, med de bådar gott.

Läs även andra bloggares åsikter om Elisbeth Rynell, Till Mervas, Författarsamtal, Animal Farm, George Orwell, Fiktioner, Jorge Luis Borges, Jakten mot nollpunkten, Carl Johan De Geer

Natten till igår låg jag och läste klart Hohaj av Elisabeth Rynell. Ironiskt nog var jag så fast i boken att jag läste så länge att jag morgonen därpå mådde illa av trötthet och inte kunde gå till skolan för att diskutera boken. Slutet var väldigt spännande, eller rättare sagt, det var oundvikligt. Det var ett sådant slut som man visste var tvunget att komma. Jag ska inte avslöja slutet dock.

Boken har två delar. I den enna får man följa undflyende Aron och den kuvade Inna, båda boendes i området Hohaj men ändå på ganska långt håll ifrån varandra. Aron kommer från ett annat land och har vandrat upp till Hohaj i Lappland där han får bo hos Helga och Salomon, han hjälper dem med trädaverkning och med att passa byns hästar om somrarna. Under den första sommaren möter han som hastigast Inna när hon smyger på honom i skogen. Hon har knappt varit borta från sin gård där hon bor ensam med sin far, Knövel, som förgriper sig på henne. De två finner varandra i sin utsatthet och blir något slags par. Om vintrarna kan de inte ses, avståndet är för stort och snötäckt samtidigt som Knövel bli sängliggande och måste tas om hand.
   Den andra delen är berättat ur jag-perspektiv, utspelar sig ett antal år senare och handlar om en kvinna som förlorar sin make. Hon lämnar bort sina barn och försvinner ut i markerna. Där hamnar hon till slut i huset där Inna bodde. Drivet i den här bihistorien är inte lika bra som i det berättade huvudspåret om Aron och Inna. Det blir intressant då vissa detaljer om den ena historien kommer fram i den andra. Samtidigt tycker jag nog att den egentliga historien, den om A och I, kunde ha fått stå för sig själv. Den är verkligen fin och kommer att stanna kvar ett bra tag i huvudet.
   Ikväll ska jag på författarsamtal på folkuniversitetet och lyssna på Rynell, det ska bli väldigt intressant. Kanske tar hon upp just varför hon skrev den på det tudelade viset.

Läs även andra bloggares åsikter om Hohaj, Elisabeth Rynell, Författarsamtal