Väntat

För några veckor sedan skrev jag att jag skulle ha någon slags rättvisa i mitt läsande, att de böcker som fått stå till sig länge skulle ha företräde framför nyköp. På något vis tänkte jag att det indirekt också skulle påverkade mitt införskaffande av böcker, men nej.

"Hej! Tack för din beställning! Vi har mottagit din order och ber dig kontrollerauppgifterna nedan.
ORDERNR 1472473066~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Skickas normalt inom 3-6 arbetsdagar:
 -1 st Kingdom Come (9780007232475) à 70.00 kr
 -1 st Tärningsspelaren (9789127117785) à 39.00 kr
 -1 st Dumskallarnas sammansvärjning (9789172215405) à 34.00 kr
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~"

Jo tack, det ser ut att stämma. Pä väg hem från jobbet hade jag helt plötsligt köpt Martina Lowdens Allt och Murakamis Norwegian Wood(svenska dock, den var billigare).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Textar

Kafka on the shore är, 50 sidor in i boken, mycket fängslande och min engelska läsnings något långsammare tempo är nog bara till nytta. Normalt rinner jag igenom text men nu blir det mer fokuserat, måste "stanna" vid varje ord för att inte tappa bort mig.

Angående mitt eget skrivande så går det verkligen upp och ner. Jag har inte någon fantastisk diciplin utan skriver när jag känner för det, vilket inte blir varje dag. Men funderandet kring text är också viktigt och det spenderar jag desto mer tid på. Särskilt i duschen, där kan man tänka utan att några ljud stör och utan att internet står tillgängligt. Igår spelade jag träningsmatch med mitt fotbollslag, vi vann och spelade väldigt bra(detta är bara en parentes), när jag kom hem och stod i duschen så funderade jag kring ett nytt uppslag. Espresso, filosofi, ipredia och vanvettigt kth-supande inför fängelset livet. Blir murrigt.

Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , ,

Kafka on the shore

Har precis påbörjat Kafka on the shore av Haruki Murakami. Den har väl varit ganska omtalad och jag har hört från flera, som läst antingen den eller någon annan av hans böcker, att han ska vara väldigt bra. Jag läser boken på engelska då jag fick den i present av min bortresta vän. Tempot blir något långsammar så jag måste nog ha en andrabok som jag kan rinna igenom lite snabbare.

Text är inte allt. Igår kväll var jag på Debaser Slussen och såg Mono. Har ni inte hört dem så fattas ni dem.
Yearning i London för två år sedan. Spelades igår.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Klar med Hohaj

Natten till igår låg jag och läste klart Hohaj av Elisabeth Rynell. Ironiskt nog var jag så fast i boken att jag läste så länge att jag morgonen därpå mådde illa av trötthet och inte kunde gå till skolan för att diskutera boken. Slutet var väldigt spännande, eller rättare sagt, det var oundvikligt. Det var ett sådant slut som man visste var tvunget att komma. Jag ska inte avslöja slutet dock.

Boken har två delar. I den enna får man följa undflyende Aron och den kuvade Inna, båda boendes i området Hohaj men ändå på ganska långt håll ifrån varandra. Aron kommer från ett annat land och har vandrat upp till Hohaj i Lappland där han får bo hos Helga och Salomon, han hjälper dem med trädaverkning och med att passa byns hästar om somrarna. Under den första sommaren möter han som hastigast Inna när hon smyger på honom i skogen. Hon har knappt varit borta från sin gård där hon bor ensam med sin far, Knövel, som förgriper sig på henne. De två finner varandra i sin utsatthet och blir något slags par. Om vintrarna kan de inte ses, avståndet är för stort och snötäckt samtidigt som Knövel bli sängliggande och måste tas om hand.
   Den andra delen är berättat ur jag-perspektiv, utspelar sig ett antal år senare och handlar om en kvinna som förlorar sin make. Hon lämnar bort sina barn och försvinner ut i markerna. Där hamnar hon till slut i huset där Inna bodde. Drivet i den här bihistorien är inte lika bra som i det berättade huvudspåret om Aron och Inna. Det blir intressant då vissa detaljer om den ena historien kommer fram i den andra. Samtidigt tycker jag nog att den egentliga historien, den om A och I, kunde ha fått stå för sig själv. Den är verkligen fin och kommer att stanna kvar ett bra tag i huvudet.
   Ikväll ska jag på författarsamtal på folkuniversitetet och lyssna på Rynell, det ska bli väldigt intressant. Kanske tar hon upp just varför hon skrev den på det tudelade viset.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Fynd

Igår hittade jag två böcker i mitt gamla rum hos föräldrarna. Bror min håller på och rensar ut massa skräp och ville att jag och bror två tittade igenom allt och se om vi ville ha något. Det mesta var just skräp, men förutom lite bilder, pärmar och gamla skolarbeten så hittade jag även två böcker som jag snodde åt mig.

Siddhartha av Hermann Hesse visade sig vara från Södra Latin, jag måste ha glömt att lämna tillbaka den under skoltiden. Om jag känner mig själv rätt så läste jag den inte då, men nu är jag verkligen peppad att läsa den. Jag får handskas försiktigt med den dock, baksidan av omslaget är löst och den är i ett ganska upplösligt tillstånd i allmänhet.

Nittonhundra av Alessadro Baricco hittade jag också bland hyllorna. Jag har inget minne av att den ursprungligen skulle  ha tillhört mig, men ingen av brorsorna gjorde anspråk på den så den hamnade i min ägo. Konstig nog finns den varken på adlibris eller bokus, som jag har förstått det handlar det ju ändå om en klassiker. Nåväl, den är föredömligt kort och jag ska läsa den snart.

Peter Kihlgård

På kvällen igår(onsdag) pratade Peter Kihlgård på Folkuniversitetet. Det var drygt ett år sedan jag senast var på ett författarsamtal, men det var sig likt. Lennart Hagerfors samtalade med författaren och publiken ställde frågor. En överaskning var att man fick ett gratis ex av Bonnies Julbok 2008: Klockmalmens hemlighet, skriven av just Kilhgård. Den är på cirka 35 sidor och lär handla om klockgjutning och underförstått om processen kring skrivandet, ska bli intressant att läsa framöver - samt att sprätta den, då sidorna sitter ihop, mulligt. Blir nog första boken jag sprättar överhuvudtaget. Samtalet då, det handlade mest om hans senaste bok, Kicki & Lasse, som jag under de senaste dagarna nedvärderat en liten bit men som ändå ligger högt upp på min betygsskala. Man fick en del intressanta tankar som på ett sätt gör att man kanske borde läsa den igen, men det kommer nog inte hända på ett bra tag.

K & L

Läste klart den för två dagar sedan. Den fortsatte att vara riktigt bra och slutkapitlet gillade jag verkligen, utan att på något sätt säga för mycket så förstår man ändå vad boken handlar om, inte så mycket alls. Jag gillar sådana böcker, som man dras in i trots att det egentligen inte händer så mycket. Det är en en fin berättelse om saker som varit och som kanske är, men någon direkt konflikt är ändå svår att peka på. Ungefär som Mig äger ingen, man vet hela tiden hur det ska gå, men det är ändå intressant.

Nu har jag börjat läsa
Hohaj, ska bli mycket intressant.

Matt

var vad jag var efter att ha läst klart Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Det har skrivits så mycket om den här boken, lovord på lovord. Så jag nöjer mig bara med att uppmana dig som läser detta, att genast köpa eller låna den.

Nu läser jag Kicki & Lasse av Peter Kihlgård. Jag har inte kommit så långt men den är redan lika intressant med sin historia och sina hintar som den är lite småstörig men ett ganska klibbigt språk. Återkommer angående den.

Gjorde ett par glasögon igår, skulle vara lika Ichabod Cranes i Sleepy Hollow, blev väl sådär.

Gunnar

Jag läste ut Gunnar på tre dagar, den är verkligen lättläst och är ändå bra på att få mig intresserad för hur det ska gå. Handlingen i korta drag: Äldre man med död fru och nytt hjärta sjukpensioneras, detta lackar han på och smygjobbar på sitt gamla jobb. Träffar ny tant och köper motorcykel.
   Problemet jag har med boken är att den ibland tilltalar läsaren. På ett ställe är en karaktärs tankar utskrivna, men efter detta skriver
Bob att hon egentligen inte tänker så, utan att det bara är han som låtsas det. Det är lite underligt och, som jag skrev förut, känns väldigt influerat av andra författare, tex. Jonathan Safran Foer,  som är långt mer skickliga på just den typen av berättande.
   Det som förvånade mig mest var kanske språket. Jag har inte läst något av Bob förut, men har länge vetat att han är en uppskattad poet. Följdaktligen hade jag sett fram emot ett mycket vackert språk, men i mening var språket väldigt vanligt.
  

Reflex

Stadens fiktiva månljus får nattens dimma att kasta skuggor från saker som inte finns. En grå silluet ligger bredvid en gatbrunn. Något mörkt ser ut att läcka ut från siluetten.
   Vi kommer aldrig ifrån att vi i grunden ändå är djur. Vi tuppfäktas också med fastspända taggar, men vi fick, liksom tupparna, aldrig välja om vi ville vara med. Likt i ett de frias dilemma avgörs antalet levnadsår av om vi vill samarbeta med varandra – eller inte.
   Nerifrån brunnen kommer ett ljud som inget mänskligt öra kan uppfatta. Små gälla pip, upphetsade av doften som sprider sig och blir allt kraftigare i sin framtoning. Målmedvetet rör sig råttdjur mot luktkällan. En av många nedärvda instinkter som fått deras art att bli en av de mest anpassningsbara. Nu hörs deras tassar.
   Hur länge hade vi kunnat existera om vi hade levt annorlunda. Låtit oss formas istället för att oreflekterat forma allt omkring oss. Våra dagar är räknade.
   För en hundradel tycks något ont svepa över staden, ett hiskeligt dån ackompanjerar en sänkning av stadens illuminans. Blickar mot skyn väntar sig något sedan länge förutspått, kanske är det också det, även om det denna gången är ett flygplan som passerar mellan staden och månen.
   Det räcker inte med en värld, vi vill ha alla – och all intighet dem emellan.
   Siluetten ligger näst intill orörlig i rännstenen och i strålkastarskenet från en förbifarande nattcyklist visar sig det mörka, utläckande, i själva verket vara lysande rött. Den flytande vävnaden försvinner ner genom brunnens galler ner mot de törstande arvtagarna. En fullständigt normal cirkelslutning.
   Vad har vi gjort för att hamna här? Var togs det oundvikliga, felaktiga beslutet?
   Snett över gatan är en mynning fortfarande riktad mot tomrummet ovanför den liggande gestalten. Luften är mättad av krutlukt och det är så tyst som det bara kan vara precis efter högljudd knall. Allt stannar upp, stelnar i en sekund som dras ut, som i en andakt över liv som precis släcks.
   Var är du nu? Jag trodde jag gav dig allt du behövde, allt för att just det här inte skulle ske. Du gick bakom min rygg. Vi som hade bestämt oss för juli, juli och bara de närmsta. Nu är vi alla slut.
   Den ädla metallen flyger genom luften, uppburen av vindens överlägsna kraft men nedtryckt av svärtade band och brutna löften. Vid nedslaget går symbolen, trots sin oförstörbarhet, i två bitar. En gång omslöt den ett finger på en person gjord komplett, nu förstörd och glömd.

Lex Orwell

Idag beslutas det troligen om att vi ska bidra till de 500 miljoner som krävs för den superdator som gör det möjligt att skicka lite het info om vissa av oss till USA. Svart dag. Vit skjorta.

Tänd eldarna

något...inget

Jungman Merén lutade sig över relingen och tittade ner mot det alggula vattnet. Det var som att hela havet hade slagit ut i en äcklig blomning, liv kunde omöjligt frodas i det där. Han hoppades att vattnet hemma på Djurö inte var lika sörjigt som här. Snart skulle han ha sommarledigt i fyra veckor och han ville gärna kunna bada nere vid havet ute vid sina föräldrars landställe.
   Han suckade och förde med kikaren åter blicken över horisonten, från fören och akterut. Ingenting. Det hade inte hänt någonting på snart en hel vecka. De hade drivit runt här utanför Kaliningrad i sex dagar utan att ha sett annat än rostiga fiskebåtar. Var det för det här som han gjorde tjänstgöring? Vid mönstringen och senare under utbildningen hade han lovats ryska militärövningar och spektakulära örlogsfartyg. När de var ute förra månaden hade de sett en liten rysk patrullbåt - inte större än en svensk polisbåt - som kom dem till mötes när de anlände till området. Ryssarna hade försökte ljussignalera med deras fartyg, men när Jungman precis hade slitit fram signallampan fick han veta att man inte signalerade med utländska fartyg. Sedan hade det varit över, den enda händelsen värd att komma ihåg på en hel tvåveckorsperiod. Kanske borde han säga upp sig likt några av hans kompisar redan hade gjort.
   Meréns trötta blick fastnade på något och han väcktes ur sina tankegågnar. En skugga, en stort svart skugga. Vad var nu detta. Han ställde in kikaren för att få bättre fokus, men det ville sig inte riktigt. Det spelade ingen roll, det här var verkligen något.
   Den svarta skuggan tornade upp sig vid horisonten. Det här var något större än allt det som tidigare hade skådats under den gågna veckan. Jungman öppnade trädörren in till bryggan.
   - Sekonden, fartyg babord nittio. Det är enormt, det måste vara en jagare.
   - Låt oss se vad det är då, ge hit den där.
   Jungman gav sin kikare till sitt befäl och följde honom ut på babords bryggvinge. Han satte högerhanden som skärm över ögonen och kisade bort mot horisonten där skeppssiluetten nu var synlig för blotta ögat.
   - Jungman är slarvig märker jag. Visst vet han väl att vatten förångas när det är så här varmt och att diset vid horisonten får ljuset att spela hans ögon ett spratt?
   - Men det är så stort, det måste vara stort.
   Befälet gav åter kikaren till jungman som riktade den mot skuggan. Konturerna var fortfarande suddiga och det verkade fortfarande vara väldigt stort. Men ur diset lösgjorde sig en snedställd balk ut från aktern på skeppet. Det var ingen jagare, det var en fiskarbåt. En rostig, polsk fiskarbåt.
   Sekond Barrefeldt skrockade bakom jungmans rygg.
   - I sådan här hetta, Jungman, kan man aldrig lita på sina ögon.
   - Vad ska man då lita på?
   Det kom inget svar.

Leviathan

Det är två timmar kvar. Två timmar innan köttet blir till sten och alla färger rinner av tills det att bara gråmelerad granit finns kvar. Det är du och jag genom vinden, med luften smattrande under våra spann och i rännilar mellan våra sylvassa tänder. Vi försöker alltid, vill alltid, fly iväg. Bort från tilldelade uppdrag och oönskad slentrian. Vi måste bort.
   En timme kvar. Där är den, dragningen i själen, kroken i stommen som driver in med hullingar, in i kärnan. Snabbare, framåt. Den här gången ska vi lyckas, fortsätta bort från samma soluppgång och flyga runt jorden tills tiden tar slut.
   Linan spänns, draget får krokens hullingar att ta tag i köttet, drar i hela mig men koncentrerat till en punkt inuti mig. Tänk inte på smärtan, du ska se att det går över, om vi bara kommer lite längre bort. Ett vingslag i taget, bara ett till.
Trettio minuter och det här är så långt vi kommer, inatt, varje natt, imorgon. Vi dras tillbaka mot dit vi kom ifrån. Till gråa fasader. Jag till min, du till din. Det är lönlöst att försöka, men vi gör det ändå, imorgon, om en månad, om tusen år. Vi måste. Det är det enda som får oss att överleva den förstenade tillvaron om dagarna.
   Baklänges halas vi in i överljudsfart, tvungna att vara på plats när solen bryter horisonten för att inte förstöra ett perfekt mönster. Ordningen vi var med om att skapa, vi gav bort vårt bestämmande. Oförmögna att göra uppror, trots att det är vår rätt, vi måste, men vågar bara på natten. Det är oförlåtligt.
   Nu ser vi vår fasad komma rusande emot oss, där marken övergår i himmel ser vi hur molnen är upplysta nerifrån. Vi kommer att hinna precis på hundradelen, det gör vi alltid. Jag ser på dig, dina ögon grimaserar och din mun gråter, i en av dina tårar ser jag min reflektion.
   De oändliga kilometertimmarna upphör abrupt och jag sätts tillbaka på min plats. Ögonblicket lyses upp av solen som precis reser sig längst där borta, i samma stund påbörjas och avslutas min förvandling. Från kött till sten. Jag tittar ner på människorna och de ser på mig, barnen pekar. En dag att genomlida innan en ny natt, med ännu en flykt.

Trauma

Mamma, var är pappa någonstans? Han har rest iväg. Till vart? Långt bort, han kommer aldrig tillbaka. Varför reste han? Han var dum mot oss, han blev tvungen att åka. Jag vill träffa honom någon gång. Nej det vill du inte, han försökte ta dig ifrån mig. Han var ... han är elak. Vi får aldrig skiljas åt älskling.

― Är du säker att det är från deras lägenhet?
― Ja, det slår emot en varje gång man går förbi deras dörr.
― När märkte du det första gången?
― Det var väl kanske för en vecka sedan. Jag har försökt ringa på men de öppnar aldrig. Såhär kan vi ju inte ha det.
― En vecka säger du. Det har varit samma lukt hela tiden?
― Ja, samma fast starkare för varje dag som gått.
― Okej, vi ska titta till dom. Vi hör av oss senare igen.

Gumman vad gör du? Jag tittar på männen där nere, ser du? Jag ser inte riktigt. Där borta, vid gårdsgrinden, vinka du också. Ta genast ner handen Simone, de är farliga. Varför är de det? Det är din pappa som har skickat dem, han vill hämta dig till sig. Kan vi inte båda åka till Pappa. Nej, din pappa är för farlig, han skulle skada oss.

― Vem är det?
― Jag heter Christian Gullnäs och är från Polisen, är ni Cynthia López?
― Jag heter Simone, Cynthia är inte hemma.
― Men... kan jag komma in? Är er man hemma?
― Menar ni min Pappa, Marius? Han är också ute.

Jag går ut en sväng, de säger att jag måste följa med dem. Akta dig för dem, de vill sära på oss. Det är ingen fara, jag kommer säkert om några timmar. Jag kanske ska följa med, vill du det? Nej, jag tror att det blir tråkigt. Stanna du här. De tar dig till din pappa, akta dig för honom, han vill dig illa. Jag klarar mig ska du se.

― Jo, det är faktiskt Cynthia López där inne, trots att hon aldrig kommer att gå med på det.
― Tror hon att hon är Simone, hennes dotter?
― Ja, efter att hon kvävt de båda i sömnen har chocken framkallat en personlighetsklyvning. Först var det för att skydda sig själv, hon skapade Simone i sitt huvud för att inte bryta ihop av sorg. Sedan har dottern tagit över mer och mer, säkert finns Cynthia kvar där inne också, men hon kommer att försvinna mer och mer. Det är oåterkalleligt.
― Har du fått fram varför och hur hon, Cynthia alltså, dödade dem?
 ― Ja, genom Simone. Cynthia hade haft problem med alkohol under en längre tid, ofta låg hon tydligen utslagen hela dagar utan att prata. Trots idoga försök från både socialen och hennes släkt blev hon aldrig bättre. Marius förstod att miljön var skadlig för Simone och planerade därför att ta med henne till Chile och hans föräldrahem. Han planerade i hemlighet och trodde att de skulle lyckas, men en dag var Cynthia mer nykter än vanligt och såg flygbiljetterna som han hade lagt på sitt skrivbord. Han räknade aldrig med att hon skulle gå runt nykter i lägenheten.
― Men hur gjorde hon då, berättade Cy..., jag menar Simone, det?
― Ja, hon berättade hur Cynthia gick in till Marius och kvävde honom i sömnen, först hade hon gett honom sömnpiller så att han skulle sova riktigt djupt. Efter att hon var klar med honom gick hon in till Simones sovrum och tryckte en kudde över hennes ansikte tills att hon inte kunde andas mer.

Mamma, hur länge måste vi sitta här? Inte så länge gumman, vi sköter oss så bra det bara går. Jag ska hålla mig i bakgrunden så att vi verkar friska. Sen kommer vi ut.