Droolin' Julius

Jag är inte så pepp på att skriva här just nu, vilket märks. Skriver på ett annat ställe, men det får man hitta på egen hand om man är intresserad.

Sen sist har jag läst ut Lowdens Allt. Jag tycker den var bra, men inte så mycket mer. Egentligen var jag kanske dum som förväntade mig ett underverk, men lite mer hade jag ändå förväntat mig att få ut av den. Vissa saker stannar dock kvar, alla orden och vissa formuleringar är verkligen fina.

Igår började jag läsa Silke av Alessandro Baricco. Idag läste jag ut den. Jag gillar korta böcker, Silke är på 120 sidor men berättar ändå en väldigt stor berättelse. Språket är, som i Nittonhundra, väldigt fint och poetiskt. Allt onödigt är bortskalat och kvar är kvintessensen av något som uppfattas som viktigt. Jag kan verkligen rekomendera den varmt.

Läs även andra bloggares åsikter om Lowden, Allt, Silke, Alessandro Baricco, Nittonhundra,

Klar med borges, den var... jo den var nog så bra som jag trodde på förhand. Men jag kommer definitivt läsa om den, känns som att jag missade en del vid mindre vakna lästillfällen, man behöver verkligen vara alert för att hänga med i vissa av novellerna. Boken är verkligen inte lik något annat jag har läst tidigare, så mycket värld på så få sidor.

Från en ordvrängare till en annan.

Började med Martina Lowdens Allt för ett par dagar sedan. Har kommit 60 sidor in och det är intressant hur en bok om en tjej som slår upp och använder sig av svåra ord i SAOL får mig att göra i princip samma sak (slå upp hennes svåra ord alltså, inte använda dem i mina egna texter, än i alla fall.). Dock kör jag på internet istället för ordlista i bokform.

Läs även andra bloggares åsikter om Borges, Fiktioner, Martina Lowden, Allt, SAOL

...har än så länge dykt upp lite grann i Borges samling, men det sägs komma mer. Fick tips om en annan argentisk författare, av en lagkamrat i fotbollslaget.. cortalaz, cortalan.. något sådant, får kolla upp det.

Det har nu gått tre, fyra dagar sedan jag läste ut Kafka on the shore och när jag igår skrev en egen text föll vissa teman in från boken. En ensam herre med en katt som han pratar med, dock utan att få svar.

Att läsa är att skriva & ><

Läs även andra bloggares åsikter om Borges, argentina, kafka on the shore, skriva, läsa

Att boken var på engelska var mer skönt än något som störde mig. Visst har det tagit mig ganska lång tid att komma igenom boken, men det har mer med boken som sådan att göra, än just engelskan. Jag tog det ganska lugnt och läste i ganska korta pass, allt för att inte gå miste om något - för det är en riktigt bra och spännande bok. Men...

...för det första så tycker jag att Murakami ibland blir lite väl broderande. Som Salieri säger i Amadeus, "to many notes", fast i det här fallet ord. Handlingen och verkligheten i boken kräver visserligen sitt språk, men när varje blick mot himlen ska vikas ut i hur stjärnor reflekteras i ögonen blir det lite för mycket för mig.

...för det andra stör det mig väldigt mycket att boken är så oerhört manscentrerad. Visst, det finns några kvinnor i boken - och de har också stora roller - men de verkar bara finnas där som en förlängning av någon av de manliga huvudpersonernas sexuella drift. Utöver detta förekommer ordet "cock" så ofta att det inte bara kan vara ett grepp, det skapas en bild om en författare med lite underliga värderingar och tankar. Men...

...det är ändå en bra bok och jag kommer garanterat att läsa fler av Murakamis böcker.

Nu har jag börjat med Borges Fiktioner, högre förväntningar än på länge.

Läs även andra bloggares åsikter om Murakami, Kafka on the shore, Sexism, Borges, Fiktioner

För några veckor sedan skrev jag att jag skulle ha någon slags rättvisa i mitt läsande, att de böcker som fått stå till sig länge skulle ha företräde framför nyköp. På något vis tänkte jag att det indirekt också skulle påverkade mitt införskaffande av böcker, men nej.

"Hej! Tack för din beställning! Vi har mottagit din order och ber dig kontrollerauppgifterna nedan.
ORDERNR 1472473066~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Skickas normalt inom 3-6 arbetsdagar:
 -1 st Kingdom Come (9780007232475) à 70.00 kr
 -1 st Tärningsspelaren (9789127117785) à 39.00 kr
 -1 st Dumskallarnas sammansvärjning (9789172215405) à 34.00 kr
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~"

Jo tack, det ser ut att stämma. Pä väg hem från jobbet hade jag helt plötsligt köpt Martina Lowdens Allt och Murakamis Norwegian Wood(svenska dock, den var billigare).

Läs även andra bloggares åsikter om Nej, Kingdom Come, Tärningsspelaren, Dumskallarnas sammansvärjning, Martina Lowden, Allt, Murakami, Norwegian wood

Har inte läst något av Unni Drougge och har varken farhågor eller förhoppningar inför att lyssna på hennes nysläppta bok, men hela grejen med att lägga upp den på TBP är så bra att jag tänkte länka och tipsa:

Boven i mitt drama kallas kärlek
http://thepiratebay.org/torrent/4864619


Läs även andra bloggares åsikter om Unni Drougge, Piratbok, The Pirate Bay, Boven i mitt drama kallas kärlek

Idag var vi på Moderna museet med klassen. Vi skrev kring, till, från och om konstverk kopplat till våra egna projekt. Mycket inspirerande och bra som skrivövning. Jag kom på en hel del bra till mina texter.

Har nyligen köpt nya biljetter till I väntan på Godot då föreställningen jag skulle på ställdes in då en viss Rabéus blev sjuk. Stadsteaterns framförhållning är dock något tveksam. De nya biljetter som släpptes var till december i år. Så nu ska jag, nära och kära gå på en föreställning den 16e december. Det är ju helt orimligt att man ska behöva vänta så länge.

Snart klart med Kafka on the shore.

Läs även andra bloggares åsikter om Moderna museet, skrivövning, rabéus, stadsteatern, i väntan på godot, kafka on the shore

Blev tipsad, åter igen, om tärningspelaren här om dagen. Har hört om den från flera håll under en längre tid så vid den 25e blir det till att beställa den och några andra trevliga kap, tex. Dumskallarnas sammansvärjning, som De Geer pratade väldigt varmt om under sitt författarsamtal på folkuniversitetet.

Igår var jag på påskmiddag hos föräldrarna och fick med mig Dessa vackra hästar, av Cormac McCarthy, efter att både min far och en bekant till familjen pratat varmt om den. Jag har aldrig läst något av Cormac, och det känns som att det kanske inte är helt okej, eller det är klart att det är, men han är ju omnämnd, så att säga. Egentligen har jag inte tid för den i mitt lässchema, men snart är det sommar och då ska jag nog kunna läsa på lite snabbare.



Läs även andra bloggares åsikter om tärningsspelaren, dumskallarnas sammansvärjning, de geer, dessa vackra hästar, Cormac McCarthy

Kafka on the shore är, 50 sidor in i boken, mycket fängslande och min engelska läsnings något långsammare tempo är nog bara till nytta. Normalt rinner jag igenom text men nu blir det mer fokuserat, måste "stanna" vid varje ord för att inte tappa bort mig.

Angående mitt eget skrivande så går det verkligen upp och ner. Jag har inte någon fantastisk diciplin utan skriver när jag känner för det, vilket inte blir varje dag. Men funderandet kring text är också viktigt och det spenderar jag desto mer tid på. Särskilt i duschen, där kan man tänka utan att några ljud stör och utan att internet står tillgängligt. Igår spelade jag träningsmatch med mitt fotbollslag, vi vann och spelade väldigt bra(detta är bara en parentes), när jag kom hem och stod i duschen så funderade jag kring ett nytt uppslag. Espresso, filosofi, ipredia och vanvettigt kth-supande inför fängelset livet. Blir murrigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Kafka on the shore, skrivande, fotboll, espresso, filosofi, ipredia, kth

Har precis påbörjat Kafka on the shore av Haruki Murakami. Den har väl varit ganska omtalad och jag har hört från flera, som läst antingen den eller någon annan av hans böcker, att han ska vara väldigt bra. Jag läser boken på engelska då jag fick den i present av min bortresta vän. Tempot blir något långsammar så jag måste nog ha en andrabok som jag kan rinna igenom lite snabbare.

Text är inte allt. Igår kväll var jag på Debaser Slussen och såg Mono. Har ni inte hört dem så fattas ni dem.
Yearning i London för två år sedan. Spelades igår.

Läs även andra bloggares åsikter om Kafka on the shore, Haruki Murakami, Mono, Debaser, Yearning

Män som hatar kvinnor alltså. Boken var som jag hade tänkt mig, väldigt spännande(mot slutet var det faktiskt sjukt, sjukt spännande), ganska välskriven men utan att ha något direkt fint och attraktivt språk. En sak som dock stör mig är att Stieg är en gammal gubbe. Missförstå mig inte nu, han är död och var duktig, visst. Men gubbar är alltid gubbar och många av dem har väldigt höga tankar om sig själva. Se på detta:

1. Han använde programmet Notepad(www.ibrium.se)...  (sid. 170, pocket)
2. Hon fastnade inte oväntat för det bästa tänkbara alternativet: den nylanserade Apple PowerBook G4/1.0 GHz i aluminiumchassi med en PowerPc 7451 processor med AltiVec Velocity Engine, 960 Mb Ram och en 60 Gb Hårddisk. (sid. 218)
3. Hon hade en imponerande state of the art PowerBook....(sid. 330)

Jag undrar vad Stieg ville med detta. Boken är fylld av sånt här, engelska termer som jag tror ska visa på någon slags ungdomlighet hos den som säger det, det blir inte så lyckat i min mening. Inte när Blomkvist som är gammal säger det åtminstone. Angående de två första citaten är jag övertygad om att Stieg har googlat(typ) fram all fakta och pejstat in det. Visst, det fyller sitt syfte på så sätt att man förstår att det är en fet dator(citat2), men det känns faktiskt helt orimligt att det skulle vara Stiegs egna ord, det blir lite för mycket fasad på något sätt. Eller?

Filmen var bra och spännande, som vanligt i svensk film blev det larvigt när de svor, men många detaljer var riktigt bra gjorda. Fotosekvensen under barnens dag var precis så skrämmande som jag hade tänkt mig på förhand. Jag kommer helt säkert läsa de två andra böckerna i alla fall, jag vill ju veta hur det ska gå.

Läs även andra bloggares åsikter om Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor, gubbar, skryt, språkbruk

Har efter flera dagars späckat schema äntligen fått tid över och läst ut Jakten mot nollpunkten. Den var verkligen suverän, på sitt sätt. När jag lyssnade på De Geer på folkuniversitetet berättade han att han inte tänkt sig boken som en berättelse som börjar på sidan ett och slutar på sidan trehundrafyrtio. Istället vill han att bokens repetativa utformning ska göra att man kan hoppa in lite var som helst, läsa fram till sista sidan, fortsätta på sidan ett och sedan fram till den sida där man började. Känslan av att vara inne i den cirkeln är påtaglig och känslan som brukar komma över mig vid slutet av en bok - någon slags sorg över att jag inte får läsa mer om just den bokens välrd - är kraftigare än vad jag känt för många andra böcker. Jag tror att jag ändrar mitt omdöme från suverän till genialisk. Inte för språket, det är fint, men inte fantastiskt, men för just hur De Geer har arrangerat alla stycken.

Just i detta nu funderar jag över vad jag ska läsa härnäst. Visserligen håller jag redan på med Män som hatar kvinnor och I väntan på Godot, men jag vill ha någon mer, som jag bara läser utav läslusta. Valet står mellan flera böcker. Dels har jag mina nyinköpta Fiktioner, Till Mervas och Animal Farm. Dessutom har jag Silke, av  Alessandro Baricco, som jag köpte spontant för ett tag sedan, gav bort och nu har fått tillbaka med ett gott omdöme. Samtidigt finns det böcker som jag haft länge som jag vill läsa: Människohamn av Ajvide, någon av Murakamis böcker eller kanske Gomorra av Saviano. Det måste bli någon slags rättvisa har jag tänkt, de böcker som jag haft länge och velat läsa bör väl få förtur i läskön, eller?

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Johan De Geer, Jakten mot nollpunkten, I väntan på Godot, Män som hatar kvinnor, Fiktioner, Till Mervas, Animal Farm, Silke, Murakami, Ajvide, Människohamn, Gomorra, Saviano

Alldeles strax ska jag ner till folkuniversitetet och lyssna på Carl-Johan De Geer prata om sin senaste bok, Jakten mot nollpunkten. Jag har nästan läst ut den, ca hundra sidor kvar. Det har gått rätt långsamt ändå, det är inte direkt en pageturner i den bemärkelsen att jag inte har kunnat lägga boken ifrån mig. Det har snarare varit så att jag har läst ett kapitel eller två lite då och då och sedan varit nöjd med det. Handlingen, om man kan säga att det finns en sådan, är så galen och utflippad så det gör inget om man inte läst på ett tag, man dras direkt in i det.

Om två veckor ska min klass gå och se I väntan på Godot på Stadsteatern. Sjukt peppad på det. Fick manuset igår, i bokform, och ska börja läsa när jag är klar med De Geer. Lite jobbigt är att jag samma kväll, ungefär tre timmar efter att pjäsen börjar, ska se Mono på debaser Slussen. Jag hoppas verkligen att jag hinner och inte missar något av dem, de är också sjukt bra. Ni lyssnar.

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Johan De Geer, Mono, I väntan på Godot, Stadsteatern, debaser

Att en bild säger mer än tusen ord har man ju hört, det verkar också som att många använder sig av frasen. På vägen hem från jobbet funderade jag över vad detta innebär för formatet film gentemot en bok. Nu på kvällen har jag googlat fram en del fakta som verkligen inte behöver stämma, men wikipedia får fungera.

I film visas 24 bilder per sekund(varje bild visas dessutom två gånger så man kan säga att det egentligen är 48 bilder per sekund) För att göra det enkelt för mig tog jag en långfilm på två timmar, dvs. 120 minuter. För att få fram antalet bilder för en sådan film multiplicerade jag alltså 24*60*120. Resultatet är 172 800 bilder, eller 345 600 st om jag räknar på att de visas två gånger per bild.
   Varje sådan bild säger alltså mer än 1000 ord. Komiskt. Det betyder att en långfilm på två timmar säger mer än 172 800 000 ord, hundrasjuttiotvå miljoner åttahundratusen ord.
   Jag googlar vidare och finner att det finns många olika bud för vad en sida har för ordantal, och det beror ju verkligen på vilken slags bok det är, storlek på typsnitt, marginaler och så vidare. Men en siffra var 289 ord per sida, den duger lika bra som någon annan. Jag delar hundrasjuttiotvå miljoner åttahundratusen med 289...
   ...och får fram smått hisnande 597 923 sidor text.

Jag undrar om det finns någon författare som kan komma i närheten av det antalet sidor. Om författaren skriver en bok per år i sextio år, där varje bok omfattar 500 sidor, produceras totalt 30 000 sidor. En bit kvar alltså. Sannolikheten att någon skulle skrivit så mycket är nog ändå väldigt låg.

Så till alla som skriver, lägg ner och gör en film istället. Du kommer säga mer än vad nitton författare hinner göra under sina liv...
...eller så kanske det inte är så.

Läs även andra bloggares åsikter om film, bok, författare, budskap

En vän till mig studerar just nu i Singapore. Nyligen gick Låt den rätte komma in upp på bio där(intressant är att Singapore, enligt min vän, är världens biotätaste land - vilket kanske inte är så konstigt då landet bara består av en storstad). Hur beklagligt den än må vara har han nu sett filmen utan att ha läst boken, inte okej. Då hans födelsedag råkar vara i antågande så ser jag ingen annan utväg än att förse honom med boken. Tyvärr har förlaget bytt omslag till ett från filmen, antagligen smart ur försäljningssynpunkt, men ändå inte okej. Det gamla omslaget, som jag har på mitt eget ex, är tio gånger bättre. Nu hoppas jag bara att brevet överlever resan runt halv jorden. Just det, måste bara posta det också.

Lite överaskande, för mig själv alltså, är att jag precis har börjat läsa Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Det blir min första deckarbok på jag vet inte hur lång tid. Eventuellt ska jag se den på bio till helgen och då vill jag i alla fall ha läst den innan. Jag är lite osäker på vad jag kommer tycka, på ett sätt är ju det spännande, men samtidigt är jag orolig över att jag kommer att tycka illa om språket. Men jag ska inte gräva ner mig i det nu på förhand.

Läs även andra bloggares åsikter om Bio, Singapore, Låt den rätte komma in, Bokpost, Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson