Reflex

Stadens fiktiva månljus får nattens dimma att kasta skuggor från saker som inte finns. En grå silluet ligger bredvid en gatbrunn. Något mörkt ser ut att läcka ut från siluetten.
   Vi kommer aldrig ifrån att vi i grunden ändå är djur. Vi tuppfäktas också med fastspända taggar, men vi fick, liksom tupparna, aldrig välja om vi ville vara med. Likt i ett de frias dilemma avgörs antalet levnadsår av om vi vill samarbeta med varandra – eller inte.
   Nerifrån brunnen kommer ett ljud som inget mänskligt öra kan uppfatta. Små gälla pip, upphetsade av doften som sprider sig och blir allt kraftigare i sin framtoning. Målmedvetet rör sig råttdjur mot luktkällan. En av många nedärvda instinkter som fått deras art att bli en av de mest anpassningsbara. Nu hörs deras tassar.
   Hur länge hade vi kunnat existera om vi hade levt annorlunda. Låtit oss formas istället för att oreflekterat forma allt omkring oss. Våra dagar är räknade.
   För en hundradel tycks något ont svepa över staden, ett hiskeligt dån ackompanjerar en sänkning av stadens illuminans. Blickar mot skyn väntar sig något sedan länge förutspått, kanske är det också det, även om det denna gången är ett flygplan som passerar mellan staden och månen.
   Det räcker inte med en värld, vi vill ha alla – och all intighet dem emellan.
   Siluetten ligger näst intill orörlig i rännstenen och i strålkastarskenet från en förbifarande nattcyklist visar sig det mörka, utläckande, i själva verket vara lysande rött. Den flytande vävnaden försvinner ner genom brunnens galler ner mot de törstande arvtagarna. En fullständigt normal cirkelslutning.
   Vad har vi gjort för att hamna här? Var togs det oundvikliga, felaktiga beslutet?
   Snett över gatan är en mynning fortfarande riktad mot tomrummet ovanför den liggande gestalten. Luften är mättad av krutlukt och det är så tyst som det bara kan vara precis efter högljudd knall. Allt stannar upp, stelnar i en sekund som dras ut, som i en andakt över liv som precis släcks.
   Var är du nu? Jag trodde jag gav dig allt du behövde, allt för att just det här inte skulle ske. Du gick bakom min rygg. Vi som hade bestämt oss för juli, juli och bara de närmsta. Nu är vi alla slut.
   Den ädla metallen flyger genom luften, uppburen av vindens överlägsna kraft men nedtryckt av svärtade band och brutna löften. Vid nedslaget går symbolen, trots sin oförstörbarhet, i två bitar. En gång omslöt den ett finger på en person gjord komplett, nu förstörd och glömd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback