Leviathan

Det är två timmar kvar. Två timmar innan köttet blir till sten och alla färger rinner av tills det att bara gråmelerad granit finns kvar. Det är du och jag genom vinden, med luften smattrande under våra spann och i rännilar mellan våra sylvassa tänder. Vi försöker alltid, vill alltid, fly iväg. Bort från tilldelade uppdrag och oönskad slentrian. Vi måste bort.
   En timme kvar. Där är den, dragningen i själen, kroken i stommen som driver in med hullingar, in i kärnan. Snabbare, framåt. Den här gången ska vi lyckas, fortsätta bort från samma soluppgång och flyga runt jorden tills tiden tar slut.
   Linan spänns, draget får krokens hullingar att ta tag i köttet, drar i hela mig men koncentrerat till en punkt inuti mig. Tänk inte på smärtan, du ska se att det går över, om vi bara kommer lite längre bort. Ett vingslag i taget, bara ett till.
Trettio minuter och det här är så långt vi kommer, inatt, varje natt, imorgon. Vi dras tillbaka mot dit vi kom ifrån. Till gråa fasader. Jag till min, du till din. Det är lönlöst att försöka, men vi gör det ändå, imorgon, om en månad, om tusen år. Vi måste. Det är det enda som får oss att överleva den förstenade tillvaron om dagarna.
   Baklänges halas vi in i överljudsfart, tvungna att vara på plats när solen bryter horisonten för att inte förstöra ett perfekt mönster. Ordningen vi var med om att skapa, vi gav bort vårt bestämmande. Oförmögna att göra uppror, trots att det är vår rätt, vi måste, men vågar bara på natten. Det är oförlåtligt.
   Nu ser vi vår fasad komma rusande emot oss, där marken övergår i himmel ser vi hur molnen är upplysta nerifrån. Vi kommer att hinna precis på hundradelen, det gör vi alltid. Jag ser på dig, dina ögon grimaserar och din mun gråter, i en av dina tårar ser jag min reflektion.
   De oändliga kilometertimmarna upphör abrupt och jag sätts tillbaka på min plats. Ögonblicket lyses upp av solen som precis reser sig längst där borta, i samma stund påbörjas och avslutas min förvandling. Från kött till sten. Jag tittar ner på människorna och de ser på mig, barnen pekar. En dag att genomlida innan en ny natt, med ännu en flykt.

Kommentarer
Postat av: Susanna

GRYMT! Språket och meningsrytmen är underbar. Själva historien; är det stenstatyer som får liv nattetid? Oavsett vad - me like det här a lot.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback